Igår kväll var jag på affären en snabbis. När jag kom runt ett hörn var jag nära att springa in i en kille som stod där. Jag sa ett förvånat “Oj förlåt!” och var på väg att gå vidare när han svarade. Svaret fick mig lite off guard för en sekund. Han svarade nämligen “Det var en j**el och vara ful!”

Jag hade verkligen inte väntat mig det svaret, men fann mig snabbt, drog på ett pokerfejs och svarade med ett leende “Tack!” HAN hade nog inte väntat sig det svaret.

Någon minut senare träffade jag på honom igen, han hade kunnat ignorera mig och bara gå vidare, men istället spottar han ur sig att jag är så fet och ful att jag inte borde få visa mig ute.

När jag ignorerade honom frågade han om jag inte svarar på tilltal.

Jag log, tittade på honom med en medlidsam blick och sa lugnt: “Jodå, jag svarar på tilltal, men det där var inte riktat till mig utan det var enbart riktat till ditt ego. Så när du har något vettigt att säga till MIG så lovar jag att svara dig.”

Sen gick jag mot kassorna.

 

Vet ni, det är helt ok att ha sin åsikt. Det är ett fritt land. Men ibland kan det vara bra att hålla sin åsikt för sig själv!

 

Händelsen på affären är inget som trycker ner mig eller egentligen får mig att må dåligt. Jag har för bra självförtroende för det. Jag vet att min kompetens och min kunskap inte sitter i mitt utseende.

Jag vet också att min självkänsla och mitt självförtroende kommer från att ha levt ett liv jag inte borde ha överlevt. Med andra ord har jag överlevt värre saker än att någon bevisar sin intelligensnivå genom dåliga kommentarer.

Men det föder tankar hos mig. Tankar på andra människor som inte har ett så bra självförtroende. För om detta händer mig, så lär det ju även hända andra.  Hur påverkar denna typ av översitteri den som mår dåligt i sig själv, som har dålig självkänsla och inte fått hjälp med att bygga upp sitt självförtroende?

 

På sociala medier dyker det upp inlägg i flödet om fysiskt utseende, modet som ska vara si eller så, hur snygg bil man kör, hur mycket man visar sig på krogen, hur bra jobb man har, hur fin bostad man har, hur hög nivå man tävlar på, vilken välkänd tränare man har i ridningen etc.

Jag är glad för de som lyckas i livet, för de som når sina mål, för de som HAR mål, för de som trivs där de är i livet oavsett hur ditt liv ser ut.

Men för någon som redan mår dåligt i sig själv kan det spä på den egna pressen om att vara som alla andra.

 

Nu menar jag inte att det positiva i livet inte ska delas på sociala medier, det är inte rätt väg att gå. De som faktiskt är lyckliga och trivs där de är ska självklart få dela med sig av det och sprida lite rosa skimmer. Vi behöver lite rosa skimmer!

Men för den som behöver, måste det finnas kunskap och styrka att sålla bland intrycken vi får.  Det måste finnas ett “jag och dom” där “jag” är en plats att vara stark och må bra nu, då och i morgon och “dom” är en plats där någon annan nått sitt mål och vi kan glädjas med den personen för stunden och sedan scrolla vidare.

Detsamma gäller i livet. Se inte andras mål som något du blir ledsen över att du saknar. Bygg egna mål, små som stora, ta dig ditåt ett steg i taget och var glad för varje framsteg du gör.

 

Är mitt självförtroende och min självkänsla perfekt i allt? Nope. Ofta är det så att jag mår bra och vet var jag står, men sen finns det tillfällen då jag funderar på vad jag sysslar med, gör jag rätt, ska jag ge upp? Mitt förflutna når ibland ikapp mig och hänger där som ett svart moln, men det får aldrig ta över eller hindra mig. Jag har en inlärd förmåga att skjuta på mina känslor ibland, på gott och ont, och reder ut situationen först och tar hand om känslorna sen. För ofta gör känslorna oss impulsiva och jag vill ha kontroll över vad jag gör.

Så även jag, som jobbar med att bygga upp exempelvis mina ridelevers självförtroenden, jag som är kontaktperson av samma orsak, även jag har svagare stunder. Men det hela ligger i hur vi hanterar det.  Något jag önskar är att självförtroende vore smittsamt!

 

 

Written by Sanna Laaksoharju