Under de år jag haft ridelever har jag träffat på många olika individer och personligheter. Alla har varit roliga att träna, på ett eller annat sätt och alla har varit givande att ha som ridelever.

Men något som slår mig är hur en hel del ryttare vill nå uppsatta mål, men inte inser att vägen dit kräver hårt jobb. Jag har rekommenderat en del elever att återgå till ridskola, för att få en regelbundenhet i sin träning med hästen och för att befästa grunderna. Det är nämligen inte så vanligt att de vill “slösa bort” tiden med privat tränare för att öva på grunderna, tyvärr.

 

Målen hos dessa ryttare är ofta hopptävling. De vill hoppa. De har sett så många andra hoppa, både yngre ryttare, äldre ryttare och kända ryttare. Hästen de äger har kanske med tidigare ägare hoppat höga höjder eller så har någon de känner testat hemma och tagit sig över ett hinder på 1 meter.

 

Så här är det: Så gott som alla hästar KAN hoppa. En del hellre än bra, en del vill inte men gör det ändå om de måste och en del hoppar helt fantastiskt. Det innebär dock inte att alla hästar är ämnade för regelrätt hoppträning.

Alla ryttare kan dock inte hoppa bara så där av sig själv. De flesta kan hålla sig kvar i sadeln över ett hinder om så krävs, men allt det andra som hoppning handlar om kräver hårt arbete.

 

Ett vanligt exempel är detta: Ryttaren jag kommit för att träna säger att målet är hopptävling till sommaren. De har tävlat några Pay & Jumptävlingar utan bra resultat så de vill komma vidare istället.

Stopp där! Om det inte går så bra på en P&J-tävling, varför vill man då komma VIDARE i svårighetsgrad?

Nä, nä, nä… så jobbar inte jag när jag tränar ekipage. Däremot tvingar jag dig inte att tävla alls om du inte vill.

 

Något alla mina ridelever fått höra om våra övningar, mer än en gång, är: Först lär man sig det i skritt, när man kan det i skritt lär man sig det i trav, när man kan det i trav så lär man sig det i galopp.

Och det första de får testa är att STYRA. Enkelt, basic, knatteridning. Eller?

 

“Följ fyrkantsspåret” är bland det första man får lära sig när man rider på en ridbana. Under mina lektioner, med elever som äger egen häst och har ridit i många år så får jag ofta lov att ställa ut koner i hörnen, säga åt eleven att rida mellan konen och staketet för att på så sätt styra ut ekipaget på spåret. De blir förvånade och undrar varför, för de har aldrig ridit ut i hörnen så. Hörnen på ridbanan är outforskad terräng för många.  Detta blir mer påtagligt i trav och i galopp där hästen vill bestämma att de ska gå på en “ovalbana” istället för att följa fyrkantsspåret.

Hur står det till med grundridningen då, undrar jag?

 

“Vänd snett igenom” är en av de vanligaste ridvägarna. Den borde alla kunna, vare sig man använder den i sin ridning eller inte. Ska vi stilbedöma den ridvägen så får du ungefär noll poäng om du vänder före hörnet…dvs när du fortfarande befinner dig på kortsidan av ridbanan. Du får ett halvt poäng om du vänder exakt mitt i hörnet, poängen är för att du trots denna manöver lyckas få med dig “en meter hästbak” i en hårnålssväng á la knivspets…speciellt om du lyckas med det i trav eller galopp.

 

“Rid på en volt” kommer näst. Jag kan ha full förståelse för att det kan vara svårt att bedöma storleken på en volt. Absolut. Men att lägga en volt hör till baskunskaperna inom ridning. En volt som är så liten att hästen måste böja sig som en banan för att komma runt gör ingen nytta i sammanhanget. Ett tips är att hålla en storlek på volten som kan fungera i alla gångarter och sen öva.

 

Dessa är några övningar, tagna ur verkligheten, som gör mig fundersam som tränare. Jag tror att alla elever KAN komma långt i sin ridning och jag blir så glad när de verkligen vill och försöker! En del behöver jobba hårdare än andra, så är det med allt i livet. Vi är olika helt enkelt. Men hur kommer det sig att de som vill ut på hoppbanorna tror att det ska fungera när de inte kan styra sin häst på en tom ridbana? Hur ska de ta sig runt en bana med hinder utan att styrförmågan är komplett? Hur ska de kunna bli ett stabilt, tryggt och samspelt ekipage utan grundridningen?

 

Barn och ungdomar som rider behöver, även de, bli bromsade ibland. Jag vet att det skär i era föräldrahjärtan när barnet inte känner sig bäst i allt, stöter på kritik (även om den är konstruktiv) eller får veta att det är lång väg kvar tills de rider stabilt nog för att kunna tävla. Men med facit i hand så kommer åren som ryttare bli så mycket bättre, mer givande och lärorika och bygga upp en stark individ om vi lär barnet HUR man tar sig an motgångar istället för att skydda de från alla motgångar i livet.

 

Jag vet att vi dagligen matas med information om hur duktiga de kända ryttarna är. Sociala medier sprider bilder och videor på duktiga ekipage. Jag gläds med de ekipagen, gläds med deras framgångar som är ett resultat av hårt arbete och många timmar i sadeln. Tro mig, de rider mer än en gång i veckan…

Men vi måste våga stanna upp och känna att vi duger där vi är idag och vi tar det ett steg i taget framåt i vår egen takt. Vi som tränare måste också väga säga till våra elever om de inte redo för en hoppbana eller ett svårt dressyrprogram än. Det betyder ju inte att de aldrig kommer bli redo, men låter vi eleverna styra, för att de vill men inte är redo, så riskerar vi att bidra till ökad olycksstatistik. Tyvärr.  Enligt mig ligger det ansvaret på tränare och ridlärare, utbildad sådan eller ej.

 

MEN….en stor del av ansvaret ligger även på ryttaren själv. Att ha självinsikt och förståelse för sin egen förmåga är a och o. Att istället för att känna sig nedslagen i detta , ta sig i kragen och träna mer för att nå det uppsatta målet. Låt det ta tid. Du kommer nå ditt mål om du har viljan och drivkraften att ta dig an vägen dit.

 

En av mina elever var livrädd när hon red sin häst. Hennes största fasa var att hoppa. Men hon ville hoppa ändå för att alla andra gör det. Jag frågade om hon då var villig att jobba hårt och börja från grunden. Tillsammans, under ett års tid, tog vi oss närmare och närmare hoppningen genom att bygga upp grundridningen, balansen, förståelsen för hur hästen fungerar och vad som händer under sadeln. Men framför allt byggde vi självförtroende och mod! Till slut tog hon sig över hinder, med bravur! Fortsättningsvis tog hon sig igenom ridprovet för ett ridgymnasium och hennes dröm gick i uppfyllelse; hon tog sig in på ett ridgymnasium. Jag blev galet glad för hennes skull! Hon brukar får vara mitt “exempel” när jag berättar om hur man kan bygga sig en stadig grund i ridningen genom hårt arbete och genom att bygga självförtroende.

 

Jag har haft många ridelever som varit duktiga och tränar mest för att finslipa på sina hjälper. Alla ridelever är lika mycket värda för mig och jag lägger ner lika mycket engagemang på de alla. Men på olika sätt. Jag försöker vara rak och ärlig, förklara tills de förstår och jag tjatar in mantrat; “Jag kräver inte att det blir perfekt, men jag vill att du försöker!” Och jag blir glad MED mina elever när de lyckas. Glädjen är viktig att dela med sig av. Den bygger en känsla starkare än något annat. Nämligen modet att våga försöka.

För det är när vi försöker oss på något nytt som vi faktiskt tar ett kliv framåt. Våga försöka, våga misslyckas, våga ta nya tag. Men framför allt, våga vara nöjd där du är.

 

Vi ses på ridbanorna.

// Kamikazeryttaren

Written by Sanna Laaksoharju