Foto Elina Norrby
April 13, 2016 Kamikazeryttare No Comments

En del frågar mig om min erfarenhet av ridolyckor. Tjaaa…eftersom jag alltid varit lite “kamikaze” i allt jag gör i livet så har det blivit en del olyckor genom åren.

 

Som 12-åring red jag en, för mig, helt okänd fjording som var känd för att ha kastat av varenda unge i bygden.  Jag tänkte väl att jag minsann skulle klara av det här.  Well… ni vet hur en galopphäst startar på banan? Lite den bilden fick jag när han satte av från stallbacken och ut på åkern. Sen fick jag känslan av rodeohäst en stund innan jag landade, med ansiktet före, i leran på åkern.

Blev jag rädd? Inte ett dugg. Min första tanke var; Wow, kan man råka ut för det här och ÖVERLEVA??!!

Där föddes nog kamikazeryttaren i mig.

 

Samma sommar red jag en nordsvensk som hade mentaliteten “jag gör som jag vill, när jag vill”.  Envisa kamikazeryttaren tyckte väl att hon skulle klara av en ridtur på denna donna.

Efter ett katapultliknande ryggskjut, som föregåtts av en stunds bråk på en åker där jag tyckte att jag skulle bestämma hastigheten och inte hon, flög jag i en vacker båge (intalar mig att det var vackert i alla fall) och landade stående på huvudet. Hjälmen trasig, nackkotorna ihoptryckta och hjärnskakning. Och ilska… ilskan satt nog i hela promenaden tillbaka till stallet.

 

Som 16-åring red jag ett sto, jag och ston klickar sällan så bra, på en lång rakbana hos en travkusk. Hästen ville galoppera, jag tyckte vi skulle värma upp först. Bråket var ett faktum. Efter ett par vändor på bakbenen och en serie bockningar fick jag mig en flygtur. Tyvärr fastnade jag med foten i stigbygeln och släpades efter hästen på rakbanan.

När jag väl kom loss var jag blåslagen, med lårkaka, grus in under skinnet på nästan halva kroppen och ett vredesutbrott utan dess like! Stukad fot, blåmärken överallt, en spark på hjälmen och en lårkaka…det var allt. Jag måste ha haft änglavakt!

 

Som 18-åring red jag markarbete i paddocken på en hingst. Han, och jag, blev rädd för en hare som sprang ur gräset framför benen på hästen, han tvärnitade i samma sekund som han kastade sig åt sidan och jag landade på rygg på en hög med hinderbommar som låg vid sidan av ridbanan. Tre trasiga ryggkotor, som än idag är trasiga, snett bäcken och blåmärken.

 

När jag var 32 red jag en underbar nordsvensk brukshäst. En riktig bumling på ca 950 kg. Han hade ett hjärta av guld. Under en ridtur snubblade han, gick ner på knä och gjorde en kullerbytta med mig på ryggen. Jag försökte knipa med benen för att hålla mig kvar, istället för att kasta mig av, vilket resulterade i “brännmärken” på lårens insida av de helskodda ridbyxorna. Jag fick hästen över mig och fick sprickor i tre revben, spricka i bröstbenet, intryckt axel och ett snyggt hovavtryck på höften. Hästen mår idag bra och mina skador läkte så småningom.  OM jag hade haft säkerhetsväst på mig under den ridturen, så hade jag med all sannolikhet inte skadat mig lika illa. Det är lätt att vara efterklok.

 

8 månader senare, under en skrittur i skog och mark med ännu en nordsvensk brukshäst, halkade han och vi slog runt. Min vänsterfot fastnade i hans “armveck” när han fick frambenet under sig, mitt högerben hamnade under honom och högersidan av bäckenet slog i marken. Eftersom jag satt fast med vänsterfoten, satt jag alltså kvar på hästryggen när hästen kastade sig upp igen. Det resulterade i skador på bäckenet som upptäcktes långt senare när läkarna ville sätta mig i rullstol för att jag hade så svårt att röra benen.

Högerbenets mjukdelar krossades, högerfoten luxerades men gick tillbaka direkt av sig själv, bäckenet skadat, vänsterbenet vreds runt så hårt att muskelbristningar uppstod.

Och…detta var inte hästens fel alls. Vi skrittade lugnt.  Så en olycka kan hända även på den mest stabila hästen. För tro mig, av alla hästar jag ridit under mitt liv så är just denna häst den mest stabila, lydiga och mest välhanterade gentleman till häst jag stött på! Han är en på miljonen! Men ändå var olyckan där.

 

Att tänka på mina ridolyckor ger mig ibland insikten av att det kunde gått riktigt illa.  När jag dessutom ser ryttare här och där som struntar helt i allt säkerhetstänk och utsätter sig och sin häst för onödiga risker, då blir jag lite orolig över vart säkerhetstänket tagit vägen.  För om olyckor kan ske utan att du tar onödiga risker, varför utsätter du dig då för värre risker än nödvändigt? Ridning är en sport som innebär risker, vi hanterar levande djur, men det är även en fantastiskt underbar sport, en terapiform i mångt och mycket och en underbar hobby. Visst vill vi väl kunna njuta av ridningen?

Jag har själv ansett mig vara odödlig på hästryggen, många gånger. Men verkligheten är inte så.  Säkerhetstänket måste bli en del av vår vardag i stallet. En rutin.

 

Det är vad mina föreläsningar går ut på. Att få en vakenhet gällande säkerheten inom ridsporten, att bota den hemmablindhet vi alla lätt drabbas av i vår vardag.

 

Safety first.

Written by Sanna Laaksoharju