July 26, 2016 Uncategorized No Comments

Även om de flesta av oss inte går omkring och tror vi är odödliga, så märker jag att många rycker på axlarna åt säkerhetstänket i sin ridning och hästhantering.

Jag menar inte att man ska vara överdrivet nojig, absolut inte. Man ska ju ha roligt med sin häst. Men att vara lite för naiv, speciellt med okända hästar, inte tänka ett steg längre och ta onödiga risker…det ger mig lite kalla kårar. Jag ser nämligen min egen spegelbild.

 

Jag var så som ungdom. Odödlig, galen, risktagande och tänkte alltid att “det händer inte mig!” när jag hörde om någon hemsk ridrelaterad olycka. Men det hände mig till slut. Flera gånger om. Skadorna kommer aldrig läka helt och jag kommer inte bli helt återställd. Men jag står och går och lever, vilket jag får vara glad över.

 

Är jag emot någon gren inom ridningen? Tex fälttävlan, som ju av många anses mest riskfylld av alla grenar? Svar: Nej.

Jag är inte emot någon gren inom ridningen för faran i ridning beror på så mycket… på individen, ekipaget, kunskapsnivån och ögonblicket. Det finns fälttävlansryttare som aldrig skadat sig och det finns dressyrryttare som inte kan gå längre. Det handlar om så mycket när olyckan väl sker.  Jag är dressyrnörd, det säger väl det mesta?

 

Nu börjar höstterminen närma sig. Så nu satsar jag åter igen på att åka ut och föreläsa om att det “faktiskt hände mig”.

Hur ser mina skador ut idag? Varför vägrade jag ta emot rullstolen läkarna ville ge mig? Hur tog jag mig tillbaka? Hur ser min ridning ut idag? Hur kan vi få upp ögonen för vår egen hemmablindhet när det gäller säkerheten i stallet och i ridningen?

 

Mmm…planering pågår för fullt!

Jag ser fram emot en spännande höst!

 

 

Written by Sanna Laaksoharju